julen i litteraturen

~ finns den?

Klappat och klart

Vi har under de senaste månaderna undersökt hur julen i litteraturen framställs i olika verk och ur olika perspektiv. Hur julen framställs i litteraturen handlar inte endast om vad författaren vill förmedla, utan framförallt om hur läsaren tolkar verket. Vi har kommit fram till att det finns många olika varianter av julen och det handlar om hur individen ser de olika perspektiven. Detta kan bero på vilka olika upplevelser man haft under tidigare skeden i livet.  Nu knyter vi ihop snöret på den här bloggen och går vidare mot nya äventyr!

 

 

Längtan efter något så kort – varför?

Nu är hemmen tömda på julpynt, julgranen har sedan länge tappat de flesta barr och blivit utkastad för det här året. Den mysiga  känsla som tidigare spreds med julljusen och adventsstjärnorna finns inte längre. Mörkret som hela vintern funnits där verkar nu, om möjligt, ännu mörkare och dystrare.

Det är ett faktum att den tid efter julfirandets slut inte är lika glädjefylld som tiden innan högtiden, där längtan och förväntan fanns i luften. Kanske är det på grund av att julens tillställningar har tömt plånboken för den kommande månaden eller vetskapen om att det är långt kvar tills den trevliga gemenskapen med nära  och kära inträffar igen.

Varför finns den en stor längtan efter en högtid som endast varar under några veckor? Om julen en visst år inte blir som önskat, som till exempel verket Julen är alla hjärtans fest, är hela årets förväntan förstörd. Vore det inte bättre att ta tillvara på hela året och samla vänner och släktingar oftare, för att på så vis skapa fler speciella stunder under året istället för att vara starkt bunden till en enda högtid?

Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge sägs det, men den som väntar för länge kan också bli väldigt besviken om förväntningen inte blir som planerat!

Gunnlaug Ormstungas saga

När vikingarna firade jul kallades det att man ”drack jul”. Men då hade också julen ett lite annorlunda upplägg som man kan läsa i Gunnlaug Ormstungas saga:

 ”Jarl Sigurd höll ett stort gästabud under julen. På själva julen kom tolv män dit, sändebud från jarl Erik i Norge. De hade med sig gåvor till Jarl Sigmund. Denne tog väl emot dem och lät dem under julen sitta bredvid Gunnlaug. Det var glädje och gamman under gästabuden.”

I detta utdrag finns stora likheter med julen idag, glädje och gåvor. När sändebuden kommer till Jarl Sigmund med gåvor känner man igen sig i denna tradition. Gåvor har funnits enda sedan den första människan andades på jorden, men i sammanhanget med jul är inte så gammalt. Men här kan vi alltså se att det finns lite kopplingar till julen, i den isländska litteraturen. Glädje finns också med och det är något som även är gemensamt med dagens jul, inte för alla men för väldigt många.

Böcker som skrivs om julen idag är väldigt detaljrika. När någon skriver om julen förväntar sig de flesta läsare många nyanser och ett tydligt redogörande kring hur julfirandet går till. Många människors jul ser nästan identiska ut, bortsett från vissa säregna familjetraditioner. Detta kan bidra till den svåra kopplingen till julen i den isländska litteraturen. Men kanske behövs en kall och enkel beskrivning för att ge en djupare förståelse samtidigt som läsaren får ett otroligt stort utrymme att tänka själv. Här kan du läsa mer om Gunnlaug Ormstungas saga och den isländska skildringen av julen.

En julafton i Biskopsgården – vilka jular minns vi?

År 2013 den 24 december publicerade Henning Mankell en julnovell i Göteborgsposten kallad En julafton i Biskopsgården. Det är en novell om en jul som inte blev som alla andra, en dyster sådan. En äldre person med sviktande minne berättar om den gången då han skulle ta tåget till sin ensamma moster för att överlämna den årliga julklappen. När han ska åka hem igen inser han att det inte går några tåg tillbaka. Något nedstämd efter att ha ringt sina föräldrar får han gå tillbaka till sin mosters lägenhet. Men i trappuppgången kan han höra henne gråta, sörja sin döda man, vilket resulterar i att han sover på golvet i ett källarförråd.

Förutom belysandet av utanförskapet finns flera teman i novellen som går att koppla till Mankells egna livserfarenheter såsom rädsla för döden och avsaknaden av en mamma. ”Det är femtio jular sen den gången. Men faktum är att den enda julafton jag på allvar kommer ihåg i mitt liv är den som jag tillbringade på golvet i ett källarförråd i Biskopsgården. Alla andra jular flyter ihop till ett rödfärgat töcken” är bland de sista styckena i novellen.

Kanske är det så att eftersom varje familj har speciella traditioner och händelser som utspelar sig på samma sätt varje år blir ingen jul vidare utstickande. Det blir svårt att separera de olika tillfällena vilket gör att julen blir ett ”rödfärgat töcken” och flyter ihop till en slags sammanfattande händelse. Däremot kan man minnas de jular som inte lever upp till förväntningarna eller överträffar allihop. Man kommer inte ihåg varenda gång julskinkan stått på bordet men den gången den inte gjorde det eller gången den för första gången fanns där kan etsa sig fast i minnet.

Likväl kan de jular som inte lever upp till förväntan förträngas av en önskan att glömma och inte förstöra glädjen som ska representera högtiden. Vad som blir avgörande för jularna man minns tror jag är väldigt individuellt och beror helt enkelt på vad vi är vana vid. Berättaren i novellen exempelvis beskriver sina jular som lite långtråkiga och händelselösa. För honom blev natten på källargolvet ett klart avbrott i de årliga traditionella firandena, för andra kan det vara en vanlig jul. Känner ni att ni kommer ihåg majoriteten av era julfiranden eller är det några få som sticker ut? Vilka jular är det egentligen vi minns och varför minns vi dem?

Är det snällt att ta från de rika och ge till de fattiga?

En för mig aktuell fråga är hur regeringen ska lyckas motverka de växande klassklyftorna. Vissa människor, däribland socialister, menar att det som krävs för att stoppa den växande klyftan är att tvinga de rika medborgarna och storföretagen betala mer i skatt eftersom de kan ha det bra och klara sig fint även om de tvingas betala mer skatt. Det finns också de som är motståndare till att höginkomsttagare ska behöva betala högre procentuell skatt eftersom de redan betalar mer än någon som tjänar mindre eftersom deras procentuella skattesats är densamma. Känslan jag får när jag tittar på de som diskuterar är att båda har rätt, de rika människorna och storföretagen borde kunna betala mer i skatt eftersom de faktiskt har mer pengar men samtidigt skulle det vara omoraliskt om de tvingades att betala mycket mer än någon som tjänar mindre.

Å andra sidan ligger problemet enligt mig inte i om skattesatsen är rätt satt utan på andra saker såsom kontakten mellan de olika klasserna. Exempelvis skapar förmodligen både de högre betalda och de lägre betalda bilder av varandra och att vice versa skulle bete sig på ett visst sätt och vara på ett visst sätt och därför är det svårt för någon av parterna att ta ett steg över till den andra sidan eftersom de har sin bild av vad som finns där och då hellre stannar kvar på sin egen sida.

För att lösa problemet måste människor från de olika ekonomiska klasserna inse att ingen målar upp en bild av den andre utan att det bara är troll som finns i huvudet på bägge parter. I Karl Bertil Jonssons julafton visas hur den rara tonåringen Karl Bertil beger sig av till de fattiga delarna av staden för att ge de fattiga människorna julklappar för att de ska kunna ha det lika bra som han har det. Det Karl Bertil gör är just att ta från de rika och ge till de fattiga och därför blir det till sist tydligt för mig att de rika i samhället givetvis måste bidra med mer pengar till samhället än vad de fattiga ska behöva göra. Å andra sidan kanske indelningen av vem som betalar mer skatt än någon annan i sig gör att klyftorna mellan de olika klasserna växer.

Tycker ni som jag att de rika, som de gör, ska bidra med mer till samhället än de som är fattigare? Tycker ni kanske något annat? Kommentera gärna och dela med er av er åsikt.

Julefrid eller?

Julefrid eller?

Jag har läst blogginlägget Julefrid eller? av bloggaren Adam Andersson. Det är med ett stort behag jag läser detta inlägg eftersom jag känner Adam personligen, jag vet hur han brukar resonera. Men det som är extra spännande med just det här inlägget är att han resonerar med ett tema jag aldrig sett han göra förr. Det här inlägget handlar om julen och vad som många tänker efter julen. Är det här allt? Är jag lycklig nu eller vadå? Andersson nyanserar bilden av vad som händer efter julen och ger ett perspektiv som många inte har mod till att ge, att våga visa sig sårbar. Att det är okej att ha ångest eller andra tankar trots julen ska vara en glädjehögtid.

Anderssons inlägg beskriver hur många människor känner efter jul. En del är stressad eftersom de inte hann med allt medan andra är fridfulla för de har varit med nära och kära. Det som utmärker sig i det här inlägget är att läsaren får ta del av material där det är frågor till läsaren. På det sättet blir man intresserad och får sig en tankeställare, är julen bara en högtid som man genomför för att man måste eller har den någon betydelse?

Jag brukar tänka: Äh, det kommer en ny jul, varför göra denna till något speciellt minne? Men på senare tid har jag börjat inse att det handlar om att leva i nuet. När man var mindre så ville man bli äldre eftersom då fick man göra fler saker. När man väl blir äldre vill man bli yngre för då har man mindre ansvar och kan göra oskyldiga grejer såsom bara kolla tv en hel dag utan att känna ångest. Ska man någonsin bli nöjd med sin ålder eller kommer det föralltid vara som en ond cirkel där man strävar efter något men når aldrig dit? Jo, det handlar om att leva i nuet och inte ta saker förgivet.

Det är därför man ska njuta av varje stund man kan vara med dem man älskar såsom familj eller vänner. Därför är högtider så viktiga eftersom de för samman dem man älskar, man vet aldrig när livet tar slut. Livet är som en resa utan destination eller tidsangivelse och det enda man kan göra åt det är att ta vara på stunder såsom julafton där allt står still och inte kommer förändras. Julen kommer alltid se likadan ut mer eller mindre och det blir en fast punkt i livet man kan komma tillbaka till en gång per år vad som än händer. Få saker består men julen kommer då alltid bestå.

 

Länk till Adams blogg och inlägget: http://nouw.com/Aadamandersson/julefrid-eller-22001935

Juldikt eller inte?

Oavsett om man aldrig läser poesi, böcker eller annan litteratur under året är det i alla fall vanligt i min familj att alla läser något under julafton eller på nyårsafton som för att bli lugna eller för att få perspektiv på vad som har hänt under året och för att få insikt i vad man har åstadkommit och inte. Måhända kan det även vara att läsandet, liksom julmaten, är en slags besvärjelse inför det nya året och vad man vill åstadkomma nästföljande år. Orsaken till att man äter sig proppmätt på julmat sitter ihop med tiden då det var svält i Sverige och att man då hade en period under midvintern då man unnade sig massor av mat med tron om att om man äter mycket under julen kommer det komma fler grödor året därpå. Läsandet kan i så fall räknas som en besvärjelse i flera meningar. Till att börja med kan läsandet ge perspektiv och nya infallsvinklar på saker och ting. Exempelvis sa Johnny Cashs biografi till mig att mitt liv nog är ganska bra ändå eftersom jag inte behöver bo med en psykopatisk pappa och min bror dog inte när jag var liten. Dessutom är det väldigt mysigt att sitta läsande framför en brasa med de man tycker om och vilken dikt är mysigare än Viktor Rydbergs dikt Tomten?

I Tomten tar Rydberg upp ämnen som lojalitet och ifrågasättandet av religion, eller i alla fall ifrågasättandet av att man kommer till något som kallas för himlen när man dör. Lojaliteten visas i dikten genom huvudpersonen som är den lille hustomten och han arbetar ambitiöst och ihärdigt på gården trots att det är midnatt för att husbonden och hans familj ska kunna ta det lite lugnare med arbetet på dagarna. Ifrågasättandet av religionen eller ifrågasättandet av vad som kommer efter döden som ämne visas även det i den lille tomten. Det är när tomten går och grubblar på vad som skall komma hän som ifrågasättandet av vad som händer efter döden visar sig. Istället för att han är tvärsäker på vad som ska komma eller i alla fall, som vissa troende, tror och hoppas han vet vad som ska komma så går han runt och försöker klura ut vad det faktiskt är som händer när man lämnar jordelivet. Huruvida det är ett ifrågasättande av religion kan man diskutera men det är i alla fall mer av ett ifrågasättande av vad som ska komma än att vara övertygad av vad som kommer.

Vad tycker du? Är dikten en juldikt eller är det mer av en allmän vinterdikt?  Vad får du för känslor när du läser Tomten? Känner du som jag ett välbehag och en julkänsla över Rydbergs beskrivning av stjärnhimlen och den kalla natten eller känner du snarare ångest över tomtens grubblande och förtvivlan över att inte komma fram till något svar?

”Ring, klocka, ring”, eller vad händer annars?

Det är lätt att tänka att allt har pågått sedan tidens begynnelse, men tur är nog ändå att alla traditioner någon gång ägt rum för första gången. Sedan 1895 har dikten Nyårsklockan av Alfred Tennyson lästs upp för publik på Skansen i Stockholm. Sedan länge har uppläsningen också direktsänds på Sveriges Radio och i Sveriges Television. Uppläsarna har kommit och gått, men har många gånger läst upp dikten fler än ett år, närmare bestämt under en längre period.

Nyårsklockan har engelska som originalspråk och är fritt översatt till svenska av Nils Edvard Fredin. Så trots att dikten inte ens är skriven av en svensk, att uppläsningen sker på olika sätt, av olika personer och faktorn att det faktiskt är nyårsafton vid midnatt när dikten läses upp, verkar denna tradition sitta hårt fast hos många. Så många som drygt en miljon svenskar hade på Tv:n och såg 2014 dikten läsas upp på Skansen. Det verkar som om Nyårsklockan har blivit en svensk klassiker.

Dagens Nyheter rubricerar sitt kollage om Nyårsklockan (DN Lördag, Dagens Nyheter 2015-12-19) med ”Grejen med grejen”. För vad är egentligen grejen med grejen, vad är det som lockar till att höra samma dikt vid samma tidpunkt varje år? Frågan går egentligen att ställa vid och om varje traditionsenligt evenemang, alltid. Det verkar finnas något hos alla människor, mer eller mindre, som gör att återkommande händelser och ageranden är bekvämt och lockar. Men också något som bromsar och ser det som något kontroversiellt konservativt och bakåtsträvande.

Kanske är det inte grejen med grejen som är själva grejen, att lyssna till dikten på nyårsafton. Dikten kanske spelar en roll för det kommande året, som reflektion och eftertanke; hur ska samhället vara och hur ska det inte vara. Den numera avlidne skådespelaren Per Oscarsson sa i sitt nyårstal 1999 på Stortorget i Skara att ”Nyårsklockorna klingar falskt”. Han fortsatte sitt tal med att säga ”Jag tror inte på att klockorna kan ringa in den tusenåriga fredens rike.” Han använde Tennysons dikt för att spegla samhällsutvecklingen och framtidsutsikterna, för att placera alla individer i ett sammanhang som de själva kan relatera till.

Att fundera och filosofera över stunden och nästa stund, eller att bara uppleva, stoltsera och vara med. Traditioner har flera användningsområden, alla lika positiva och utvecklande för sinnena. Men ändå; DNs rubrik står fast, ”Grejen med grejen”. Något skapar oss behovet till att delta i och uppleva återkommande händelser. Hissa en blågul fana, äta en semla, önska god jul, leta påskägg, ge någon en ask med geléhjärtan. Det gamla vanliga känns tryggast, eller hur är det egentligen, vad är egentligen grejen med grejen?

Oavsett vad grejen med grejen är vill i alla fall vi i NA14 önska alla ett gott slut och ett gott nytt år 2016!

By Holger.Ellgaard (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

By Holger.Ellgaard (Own work) [CC BY-SA 3.0 (http://creativecommons.org/licenses/by-sa/3.0)], via Wikimedia Commons

Tusen år till julafton

Årets julkalender har fått massor kritik från den dag det blev klart att just den skulle sändas. Efter det har kritiken och klagomålen fortsatt att ramla in nästan var dag och Tusen år till julafton lär bli en av SVTs mest ogillade julkalendrar. Trots alla klagomål om att den tar bort julkänslan och inte är tillräckligt rolig eller bra för barn att se har den haft ca. 2.3 miljoner tittare varje dag – ett nytt rekord.

Temat genom de 24 avsnitten är att Erik Haag och Lotta Lundgren med olika barn varje dag ska visa hur det var att leva som familj i juletid i olika åldrar från 1015 till idag. Första december skildrades hur man levde som rik vikingafamilj följt av en trälfamilj dagen efter. Idag, den 24 december, sändes ett avsnitt som visar hur julen firas idag med mobiltelefoner, styvföräldrar och specialkoster. Mycket osämja blandat med mycket kärlek och många Apple-produkter skapade först en stämning ingen av barnen uppskattar men sedan läggs elektroniken bort och de vuxna håller sams och julen blir riktigt mysig.

Haag och Lundgren har som duo tidigare lett programmet Historieätarna i SVT 1. Idén till det kom ifrån brittiska The Supersizers där två personer i en veckas tid levde precis som man gjorde på en viss tid i England, t.ex. under den Viktorianska tiden, därför äter de också samma mat man gjorde på den tiden. Eftersom julkalendern är baserad på Historieätarna har barnen fått smaka på den mat och dricka barn fick äta förr i tiden. Idag bjöds de på julbord vilket barnen själva sammanfattade som ett museum av mat samt ett pussel med bitar från olika tidpunkter i historien.

Slutligen vill vi i NA14 därför uppmana er alla att lägga bort mobiltelefoner och surfplattor och istället uppmärksamma varandras sällskap. Julen ska vara glädjens och gemenskapens högtid, det spelar ingen roll vad det är för väder, hur dyra julklappar man får eller om jultomten kommer så länge man är med dem man älskar. Och självklart: från oss alla, till er alla önskar vi en riktigt underbar jul!

Julen, en tradition eller religös högtid?

Från första början var julafton endast präglad av religionen och Jesus  födelse, som var en stor händelse inom den kristna religionen.  Att endast fira julafton på grund av religion är något som avtagit mer med tiden. Vissa firar fortfarande julen med religionen i åtanke, medan de flesta firar julen på grund av kulturen och traditioner.

Trots att den kristna religionen verkar avta allt mer i Sverige är det fortfarande självklart att texter från bibeln och den kristna religionen fortfarande läses under jultiden.  Däribland finns julevangeliet:

Vid den tiden utfärdade kejsar Augustus en förordning om att hela världen skulle skattskrivas. Det var den första skattskrivningen, och den hölls när Quirinius var ståthållare i Syrien. Alla gick då för att skattskriva sig, var och en till sin stad. Och Josef, som genom sin härkomst hörde till Davids hus, begav sig från Nasaret i Galileen upp till Judeen, till Davids stad Betlehem, för att skattskriva sig tillsammans med Maria, sin trolovade, som väntade sitt barn (…) (källa)

Texter som tidigare nämnt julevangeliet har, precis som religionen, sekulariserats och har inte samma höga värde som när religionen var ytterst relevant för alla människor. Anledningen till att de fortfarande hålls vid liv, trots att det är en mindre del av befolkningen än tidigare som regelbundet besöker kyrkan, är nog till viss del den kultur och arv som finns kvar sedan den forna tiden.

Vad är då egentligen julen? Är den jul människor idag tänker på  som har funnits under många generationer med presenter, julpynt, julmat och gemenskap den verkliga julen? Eller är julen den religiösa högtid som den en gång var?

 

Public Domain Målning av Gerard van Honthorst från 1622

Public Domain
Målning av Gerard van Honthorst från 1622


 

« Äldre inlägg